Jag klarar det inte..

Det här går inte. Att hela tiden få höra att man inte är önskvärd på alla sätt tar knäcken på en. Jag klarar det inge mer.

Man får höra :

• Och Marie jobbar bara här till sista aug. ( som att det inte finns en chans att jag får vara kvar)
• Du har inte kompetens för att ha det här ansvaret ( säger den som bara skickar iväg en när man kommer och vill ha en åsikt för att dem andra två säger 'jag vet inte' eller ta det med henne. Vart vänder jag mig då. Det är ju då dömt för att gå fel )
• 'Du har ingen utbildning, körkort eller liknande' - säger en av dem för att "sätta" ner mig på jorden igen.. För att jag pratade lugnt och sa att vissa saker säger man inte på en arbetsplats, att man håller sig till en viss arbetsmoral. Detta är kränkning !
• Irritation över frågor. ( hur ska man lära sig utan att fråga, gäller från alla på arbetsplatsen)
• Sen att en annan viss person som lär ut att man ska vara lugn och respektera en annan människas ord. Man kan väl säga att hon inte lever som hon lär. Allt hon har sagt är ren bullshit !
• En annan person i jobbfråga, vill inte jobba med mig för att hon har inte 'kompetens' för att hoppa mellan människor ?! Mellan 2 personer.. Hur svårt kan det vara.. Detta köper jag inte.

När Lena gjorde samma sak så fick hon inte sin vilja igenom.. Men nu ska helt plötsligt hon få göra precis samma sak !

Detta är bara några punkter..
HUR TROR NI ATT DET KÄNNS ATT GÅ TILL JOBBET NÄR DET ÄR SÅ HÄR VARENDA JÄVLIGASTE DAG ?!?!?!

Man har ständigt en klump i magen som gör så ont att man knappt orkar andas. Man kan inte äta, man mår illa, det suger och hugger till i magen osv. Men på något sätt så överlever man ju. Stress faktorn är ännu värre, det är ständig huvudvärk och migrän. Jag har börja glömma saker som sagts eller skett för bara ett par sekunder sedan. Det hinner inte ens gå en minut mellan gångerna ibland.
Nu under all julledighet så har man haft en oro i kroppen och natten mot första måndagen var hemsk. Ingen sömn och ingen ro inte heller för Älsklingen.
Och en dag gick det och jag mår så här dåligt redan. För det första som hände på måndag morgon, igår.. Var att jag får höra gnäll, tjat och åter igen mera gnäll och sura miner.. FÖR INGEN TING !!

Och när man kommer hem så är man så sur och ledsen för att ha blivit nedtryckt, kränkt, orespekterad och känner sig oönskad. Och man har ingenting att komma med. För så fort jag har något att säga så blir jag överkörd med att 'så är det inte alls, du bara ljuger' Eller så är det att 'det du säger är helt orimligt, du fattar ju ingenting' och så vidare.. Hur ska man ta sig vidare därifrån..

Och så blir det ju så att min älskade ska få ta skiten för att jag är på dåligt humör på grund av ovanstående. Det ska inte behöva vara så. Det förstör mer än det hjälper.
        

Ledsen och uppgiven känner jag mig samtidigt som så arg och frustrerad över att det har blivit så här.