Jag har haft ridkurs idag, (blev Balder och det gick superbra) och när jag kom hem, så blev jag så otroligt full i tankar så behövde få ut allt.
Så här kommer lite utkast från allt jag skrivit ner idag. Känner mig nästan tömd på alla ord som legat och pyrt under ytan.
Efter allt med Royal så har jag haft en liten break, eftersom det tog så otroligt på mig. Så många tårar men som han förtjänar varenda en.
Som några har läst på facebook så arbetade jag med Ares , Fina Lottens häst som står numera i Royals box. Alltså den hästen var där, jag kände det. Den känslan jag trodde jag hade, känlsan av att det endast var bekant att vara i den boxen, men så var det inte kan jag säga.
HAN VAR DÄR !
Antingen i form av närstående eller så hade Ares nån koppling till honom. Det är skrämmande och knäppt jag vet. ( Nu tänker ni att : nu har ju hon gått och blivit insane). Jag är inte troende, men när jag känner att något är så som det var då, så är det bra att tro på det oavsett. Det är oförklarligt.
Kände hopp och glädje att få hela den känslan i hjärtat att få återse allt med honom. Hela mitt hjärta fylldes med hopp och sådan otrolig längtan, att snart så snart så. Vi borstar på lite mera och lite mer. Men det blev inte mer än så. Jag fyllde nog mig själv med sån förhoppning. Var minimalt i boxen, för att tårarna var så nära och den närheten var så otroligt gripande att jag inte klarade av mer.
Måste gå dit när Ares är ute nån dag i hagen och fundera lite och känna efter ordentligt. Ni får tycka att jag är lite spooky och tyck vad tusan ni vill, men jag är inte klar ännu.
Vi har inte fått vårt avslut ännu. Iallafall inte jag.
Även om jag har Dirk nu, som jag sköter åt Madeleine, så kan jag inte riktigt ännu släppa in han helt och fullt. Men allt de kommer så småningom, när mitt hjärta är redo för alla känslor igen. Men helt återställd blir jag nog aldrig.
Fan, vad jag saknar den hästen. Det är inte klokt. Men vi fick vår sista dans, men att tänka på honom nu i denna skrivande stund, känns i hjärtat. Saknad. En otroligt stor saknad. Så rädd att glömma bort. Men minns hans blick, uppsyn, puffar, närhet, värme och storhet.
Denna stora röda kärlek - den förevigt brinnande lågan.
Texterna jag skrivit på ikväll kan ni se i nästa inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar